Och jag vet faktiskt inte. Om jag vart rädd skulle jag erkänna det, för att man blir rädd är inget att skämmas över. Alla blir väl rädda någon gångoch för olika saker. Men även fast Zelma reser sej riktigt högt så blir jag inte rädd, vet inte varför.

När jag var mindre såg jag Zelma resa sej, fast då satt ingen på, dom sprang med henne på stallplanen för att se om hon var halt och då reste hon sej. Och jag har tänkt nu när jag började rida henne också att om hon skulle resa sej så när jag satt på så skulle jag börja gråta, och aldrig mer våga rida henne. Men jag vart inte rädd, jag ser verkligen fram emot att rida henne på torsdag, och se om vad hon gör, jag har ju ingen aning om vad hon kommer hitta på. Blir bara besviken över att hon varit så super fin under tiden jag ridit henne och nu känns allt så förstört. Hn reser sej, och känns inge arbetsvillig, hon drar upp huvudet, är inte lika känslig i munnen osv. Men jag hoppas att det fixar sej, som det ser ut nu känns det som att jag har en del jobb framför mej med henne om det inte bara börjar   funka av ett rent under igen... sad but true.. och bara för den saken skulle jag kunna börja gråta. haha. men får väl se detta som en utmaning nu.

Jag har till och med kunnat rida ut det skulle jag aldrig i livet tänka tanken på att göra nu... eftersom hon ställer sej på bakbenen bara av att vara i ridhuset.