Denna ponny var mitt allt. Idag skulle jag inte välja att ta tbx henne om jag fick chansen. Jag känner henne inte längre, inte ridmässigt och inte från marken heller. Hon kollar fortfarande när jag ropar på henne, men hon litade verkligen på mej, och nu, ja det känns som att hon fattar att jag svek henne, för hon hugger efter mej när jag går in i boxen, men jag går bara närmre vet att hon aldrig skulle bita mej, knuffar undan mej med huvet när jag klappar henne... och hon har litat på mej, låtit mej ligga brevid henne i boxen, hon har vilat sitt huvud i min famn. Men nu allt är borta. Det är det som gör att jag saknar henne är att hon inte finns längre, det är en ny Dixie som står i första boxen till vänster i gammla stallet nu inte "min" Dixie.

---

Men det märktes ju, jag VET att det var bäst för oss båda. Sista  veckorna grät jag efter varje gång jag ridit. För att det magiska vi haft, det var borta, försökte i en månad att hitta tbx, tog hjälp. Men tyvärr hjälpte inget. Det var bara inse... jag hade utvecklats, mer än vad hon hade...samma dag som jag sa till Maria att jag antagligen inte skulle ha henne längre, grät jag... och hon tröstade mej, hon la sin mule mot min kind, la upp sitt huvud på min axel, så jag kunde trycka mitt ansikte mot hennes och gömde tårarna. folk frågade vad det va, men jag kunde inte prata... det gick inte.



Dagen vi skulle firat 2 år tillsammans... var den värsta i mitt liv. tårarna rann, fick inget gjort i skolan. Åkte ut till stallet... hade inte ork att visa ut ledsen jag var. försökte visa mej stark vilket jag klarade av den gången. Men det finns gånger, innan jag red Zelma, då jag såg henne ridas i ridhuset. Då kom tårarna, dom bara rann, kunde inte göra något, stod inne hos Zelma & Zvante, gick in till Thomas, inte ens det hjälpte... Men det allra jobbigaste var att berätta för Ebba, hur det låg till, hur jag faktiskt kännde och varför jag var ledsen.

But lifes go on. Har valt mina egna vägar. Även om jag saknar den som betydde mäst i mitt liv så var det ju rätt...alla har sagt det. Att det var rätt, men ingen kommer någonsin få mej att inse att det var rätt. för när jag skriver att det var rätt, så skriker jag samtidigt att det inte var det.

torkar bort tår efter tår men dom fattar inte att dom ska sluta rinna.